God kväll alla ni fina människor !
Barnen sover och denna mamma försöker hitta lugnet..
Idag har det varit en lång dag för båda barnen på både fritids och dagis.
Vilket såklart märktes!
Min minsta dotters utbrott började redan i hallen på dagis.
Först var hon väldigt busig, sedan gick det över i trots med att ej klä på sig, men sedan rann det över för henne och fick ett utbrott.
Vilket slutade med att hon satt ihopa krupen i min famn med sin napp och grät. Utbrotten fortsatte i bilen då hon vägrade bälte. Efter mycket om och men fick jag på henne bältet. Äntligen hemma bäddade hon ner sig i soffan med sin Ipad.
Tog ca 3 minuter och sedan var utbrotten igång igen.
Då Ipaden hade dött.
Springades in på toaletten med Ipaden i högsta hugg, tårarna rann och hela hon var i upplösingstillstånd.
Jo men så att för att rädda situationen fick jag ha henne i famnen, sittandes på toaletten,
med Greta Gris på netflix.
Efter detta varvarade hon ner och började leka lite för sig själv.
Efter ett tag började hennes maniska beteende för att klättra ta över.
Jag tyckte hon va tyst, och tyst menas alltid DÅLIGT!
Jag ställde mig i dörren och kollade vad hon gjorde.
Ett helt projekt höll dottern på med i systers rum.
Hon kämpade med att få fram skrivbordsstolen till garderoben, öppnade garderoben, klättrade upp på stolen och skulle försöka klättra på hyllorna i garderoben!
Här SÅKLART avbröt jag hennes lilla projekt och markerade hur fel och farligt detta var.
Till svar fick jag Nej!!
Vetskapen om att dottern inte förstår hur farligt det är, vilken konsekvensen är att klättra skrämmer mig!!
Vi hälsade på barnens faster och hennes sambo en runda men även där hade båda barnen i början svårt att varva ner!
När vi kom hem började utbrotten igen när mitt svar var nej till Ipad.
Dagar som dessa tar all min energi ifrån mig.
Och tänk på hur få timmar vi spenderat ihop!
Jag hämtade barnen 16.00. De somnade vid 20.30
Knappt 5 timmar ihop och all energi är borta!
Och jag erkänner, energin saknar jag..
Nu är jag mest utmattad och går på knäna.
Jag älskar mina Barn, över alllt annat!
Hur såriga mina knä än kommer att vara kommer jag kriga för dem!
Men även jag är enbart en människa!
En människa med en gräns..
Jag må vara en envis individ och ber inte om hjälp om det verkligen inte krisar!
Knappt då!
Men för att orka, måste jag ha orken kvar!
Att stå ensam i en evighet av kamp..
En kamp som drar snaran hårdare kring min ork, min energi, min inre hälsa!!
Känslan att invänta remissen, samtalet från Barnhab är stressande!
I en djungel av allt står jag i mitten med en ficklampa..
Ingen aning om jag ska gå höger eller vänster!
Vad är rätt och vad är fel?!
En oro om framtiden för oss alla tre!
Vem brister först?
Det är frågan?
Barn,
Behandlingspedagog,
Engagemang,
Ensamstående,
Föräldrar,
Gealdrigupp,
Glädje,
IF,
Kärlek,
Pusselbiten,
Utvecklingsstörning,
Vikämpartillsammans,
annorlunda är vackert,
autism,
npf,
