Det där ordet ensamstående kan jag endast koppla med negativitet speciellt i samhället och arbetsrelaterat.
Men speciellt ensamstående med funktionsnedsatt barn = 👎
Hur är det egentligen att vara ensamstående med barn, mer specifikt funktionsnedsatt barn??
- Alla ensamstående har sin tolkning och reflektion om sin livssituation.. Jag hade förr en negativ klang för det hela. Men jag har funnit min acceptans och funnit min ro i själen. Alla individer har ansvar för sina egna känslor.
Jag tog tag i mig själv och byggde upp mitt inre, starkare och med en bättre version av mig själv..
Att arbeta med sitt inre, reflektera och sortera tar tid. Minsta motgång, hjärtesorg på olika sätt eller liknande sätter sina spår i själen.
Under året som gått har jag gjort en helrenovering av mitt inre. Sorterat vad som fanns och vad som inte behövde finnas till för att uppnå min inre ro eller glädje.
Idag kan jag inget annat vara lycklig och tacksam över min livssituation som ensamstående Mamma. Den trygghet jag inte hade finner jag i mig själv, jag har funnit mitt egna sällskap som en rogivande tanke.
Jag behöver inte individer för att känna mig varken hel, omtyckt eller älskad. Som jag lär mina barn att älska sig själv är den enda prioritet i livet.
MEN att människor i min omgivning väljer med kärlek och omtanke befinna sig i vårt liv, vara en del av vårt liv och vara en del av min familj det är det jag mest är tacksam för.
Även om jag är en ensamstående mamma är jag inte ensam. De människor jag har runt omkring mig är så otroligt värdefulla på sina egna sätt. Fantastiska människor som älskar mig och mina barn för de individer VI ÄR ❤
Annorlunda är Vackert❤
